Dagspresskris är mediekris - jo, faktiskt.

Dagstidningen är i kris. Och den krisen har inte ett dugg med lågkonjunkturen att göra.
Den är mycket värre än så. Och det är – faktiskt, utan att jag vill krama gammelmedia – en kris för journalistiken i stort också.

För dagstidningen är en fantastisk idé.
Inte för att den ger oss en nyttig avkoppling vid frukostbordet, en arena för samhällsdebatt, en plattform för avslöjande journalister, nyhetsförmedling och underhållning.
Utan för att den kopplar ihop marknaden med samhällsnyttan, mammon med agoran, intäkterna med kostnaderna. Kort och praktiskt: annonserna med journalistiken.
Dagstidningen har i drygt 200 år skapat ett ekosystem som bäddar in journalistiken i en trygg, välfinansierad form. Det bygger på en sammankoppling av distribution, annonser och journalistik.
Först det senaste decenniet har den järntriangeln brutits upp.
Det är där vi har rötterna till dagens tidningskris – som inte är begränsad till tidningarna eftersom dagstidningarna står för en så stor del av den journalistiska grundbevakningen i samhället.

Det är nämligen väldigt svårt att skapa de resurser för journalistik som dagstidningarna skapat under de senaste århundradena.
Men det har gått och det beror på den där järntriangeln: när dagstidningen kom skapade den både en kanal för annonsering och för journalistik. Läsarna betalade för att få tidningen tryckt och utburen, annonserna för journalistiken (eller tvärtom).
Att det hängde ihop så här beror, som Clay Shirky konstaterat, inte på att just annonser och journalistik hänger ihop på något särskilt inneboende vis. Det är helt enkelt en slump, skapad av att distribution och tryck är dyrt, men länge ändå var det billigaste alternativet.
Och att distributionen var dyr gjorde det svårt för konkurrenter att sprida sina annonser (eller sin journalistik) lika effektivt på andra sätt. Tröskeln för andra in på marknaden blev hög.
Tidningarna fick över tid nästan monopol inom sin annonsmarknad, sin region.
Och den som har nästan-monopol kan ta rejält betalt för sina annonser.

Annonser var en knapp resurs – efterfrågan var hög, utbudet begränsat: priset högt.

Det här gällde tills järntriangeln krossades. Det skedde på grund av Internet. Det var helt enkelt distributionen som plötsligt blev billig och enkel – kostnaden gick mot noll.
Plötsligt var inte tröskeln in på marknaden så hög längre.

Och in på marknaden där pengarna fanns, dit gav sig snart de skickliga affärsmännen.
Nej, just det, inte till journalistiken. Utan till annonsmarknaderna.
Och, nej, just det: inte de etablerade mediebolagen. Utan de unga entreprenörerna.

Först försvann platsannonserna till sådana som jobline och monster. Sedan, med enorm kraft, eftertextannonserna till Blocket. Sedan fastighetsannonserna till Hemnet. Bilannonserna till olika aktörer. Resor såldes allt mindre genom annonsering, snarare via söktjänster som MrJet.
Och så vidare. En efter en försvann de trygga, enkla intäktskällorna från de traditionella medierna. Vvissa var dock smarta nog att köpa in några nya tjänster, t ex Schibsted och Blocket. Första kvartalet i år var det bara nät-delen av Schibsted som tjänade några pengar. Men Blocket ligger i ett bolag där det inte görs journalistik…

Och något som gjorde allt värre var att även de kvarvarande annonserna, utmanades av en explosion av journalistik – eller åtminstone ”innehåll” som det gick att lägga annonser bredvid. Bloggar, kommentarfält, användarinspelade videoklipp osv.
Plötsligt var utbudet av annonser högt, efterfrågan (på mediernas annonser) lägre pga de rena annonstjänsternas konkurrens. Priset, åtminstone på nätet, lågt.

Så nu står vi i en situation där journalistiken inte längre är inbäddad i en trygg järntriangel tillsammans med en distributionsapparat och annonsförsäljning.

Journalistiken måste sälja sig på egna meriter.
Frågan är om den kan det.

I veckans Medierna ska jag prata med några av dem som kämpar för att hitta lösningen.